Öppna spisar, köksredskap och roliga presenter. Vi har nog alla stött på täljstenen i en eller annan form. Men hur många vet att den bryts här i Handöl.

Handöls utveckling är nära förbunden med täljstenen i berget Täljstensvalen, som är den enda värd att bryta i Sverige. Det berättas att redan för flera hundra år sedan bröt bönderna i Handöl täljsten som de sedan bearbetade under vinterhalvåret till grytor, ugnar och annat, som sedan såldes på marknader. En marknad i Levanger vid Trondheimsfjorden är känd sedan urminnes tider och den besöktes av många bönder från Handöl och övriga Jämtland. Täljstenen gjorde handölsbönderna förhållandevis välbeställda. Många fick fick också en extra inkomst som forbönder.

Prisad i Paris

När bönderna 1869 sålde sina rättigheter till brytning och vattenkraft till ett konsortium lades grunden till en industrialiserad tillverkning. Denna inriktades mot städernas befolkning och estetiskt tilltalande produkter såsom kaminer, urnor och prydnadsföremål dominerade. Vid världsutställningen i Paris 1889 fick man pris för sina produkter.

Osynligt vattenkraftverk

1899 köptes Täljstensberget av ett nybildat bolag, Handöls Täljstens och Vattenkrafts AB, som 1915 även byggde kraftstationen i Handölan (Handölsån). 1985 byggdes denna så att man nu tar in vatten via en tunnel med inlopp längre uppströms. Den ingår numera i Jämtkraft AB.

Den ursprungliga nedre kraftstationen har 36 m fallhöjd och effekten 750  kW. Den övre stationen från 1985 har 71 m fallhöjd och ger 1 500 kW. Vattenflödet genom turbinerna är 2,4 kbm/sek, vilket är ungefär 1/10 av det totala flödet i forsen. Totalt kan man ur Handölan få energimängden 10 milj. kWh/år. Det är cirka 1/500 av vad en kärnkraftsreaktor i Barsebäck. Inte illa för en anläggning som knappt syns.

Efter en förödande brand 1908 ombildades bolaget till Handöls Nya Täljsten och Vattenkrafts AB. Kaminerna blev därefter helt dominerande produkt och under företagets glansperiod på 1940-talet hade man 130 anställda. År 1946 var det dags för nästa ägarbyte då Höganäs AB köpte industrin. Marknaden för kaminer sviktade efter kriget och tillverkningen inriktades på talk, som användes vid annan tillverkning såsom av pappersmassa och takpapp.

»Kalkning» av försurade sjöar görs också med mald täljsten/olivin. Effekten är mer långtidsverkande och pH-värdet ökas långsamt, vilket är en fördel jämfört med vanlig kalk.

Slutet

I mitten av 1980-talet beslutade Höganäs AB att lägga ner företaget. Åre kommun bildade då ett bolag och köpte de delar av verksamheten som inte avsåg vattenkraft. Det kommunala bolaget förvärvades några år senare av VD:n i bolaget. Antalet anställda ökade från knappa 10 till drygt 60. Fabriken byggdes ut, kaminstensdelen fick nytt liv och ett nytt brott öppnades. Av olika olyckliga omständigheter gick företaget i konkurs 2001. Konkursboet köptes av ett schweiziskt kaminföretag (Attika) som drev företaget till våren 2004 då norska »Granit 1893»-koncernen övertog ägandet.

Idag sker brytning i stora block som skickas till den norska anläggningen.

Rikt på koppar

Bygdens tredje naturtillgång är koppar.

Efter försök med brytning av blyglansmalm i norra Jämtland påbörjades bearbetning av en kopparkismalm på Storsnasen strax intill nuvarande vägen till Storulvån. Detta blev början av en 150 år lång period av malmbrytning i västra Jämtland. Men det var bara under några få år 1738–42 som kopparmalm bröts i dessa gruvor. Detta var också det första ställe i Jämtland där kopparmalm bröts.

Fyra gruvor togs i bruk och fick följande namn: Intressentgruvan (Storgruvan), Eriksgruvan (Erics ort/ Lilla gruvan), Knippan och Direktörsgruvan (Directeurens ort/ Bergmästargruvan). Intressentgruvan var närmare 40 meter djup.

Malmen fraktades ända till Järpen, en sträcka på över sju mil på dåliga eller obefintliga vägar. Ett smältverk anlades 1739 i Järphyttan i närheten av Hjerpe skans, som byggts som befästning mot Norge. Jämtland hade blivit svenskt knappt hundra år tidigare, och två återerövringsförsök hade redan ägt rum. Förmodligen vågade man därför inte förlägga en hytta så nära norska gränsen som i Handöl.

Bolaget som bedrev kopparframställningen hette först »Intressentskapet för Ålders blygruva» efter Oldengruvan i Offerdal, men döptes nu om till »Järpe kopparverk». Den sammanlagda kopparmängden som framställdes av handölsmalmen uppgick till 8 160 kg (1739–40 bröts 400 tunnor malm). Kopparen fraktades från hyttan i Järpen till Avesta.

Vid gruvan fanns flera byggnader: malmbod, smedja, stigarskjul och tak över ingångarna. Dessutom uppfördes bostäder i byn. 14 arbetare var sysselsatta i gruvdriften.

Förhållandena i och kring gruvan var mycket besvärliga. Olyckor inträffade ofta i gruvan och bönderna i trakten vägrade köra malmen åt bolaget. Dessutom var det svårt svårt att få mat dit upp.

Anledningen till att Handöls gruvor lades ner var dock inte att malmen tog slut. Förklaringen är att man påträffade kopparmalm närmare befästningen i Järpen, nämligen i Huså. Den 23 augusti 1742 flyttades gruvarbetarna med utrustning från Handöl till Åreskutans sluttning mot Huså. Två år senare öppnades även Fröå gruva. Men Handöl var först !!!

Hundra år senare såldes koppargruvorna till handölsbönderna, som år 1837 startade ett nytt bolag och återupptog driften. Gruvorna länspumpades och 1839–1840 bröts 5 ton. Smärre mängder bröts fram till 1853, då brytningen definitivt upphörde.